A Good Day to Die Hard

Morgonens filmtips tillhör tyvärr inte till kategorin bra filmer. Det är A Good Day to Die Hard, den femte Die Hard filmen i serien. Bruce Willis är tillbaka som vår allas favoritpolis John McClane. Den här gången hamnar han i trubbel i Ryssland då han åker till Moskva för att hjälpa sin son Jack. Det dröjer inte lång tid innan de båda får Rysslands undre värld efter sig.

Filmkritikerna diskuterar:

Erik Fellman:
Då får vi åter träffa John McClane, det är 25 år sen vi introducerades för den skjutglada polisen i den första filmen. Och Den här filmen håller verkligen inte måttet.

Det tar ca 5 minuter innan vi slängs in i oavbruten action från början till slut utan nån vidare handling och en hel del klyschor mellan far och son. Det enda som jag gillade med filmen var biljakten som förstör hälften av alla bilar i hela Moskva känns det som.

När man har växt upp med Die Hard så känns det lite som man känner John McClane dock börjar han bli för gammal nu, och det är som att ingen riktigt vågar säga det till han att han kanske inte borde köra bil längre.

Men visst vill man gå och få hjärndöd action i en och en halv timme så är A Good Day to Die Hard perfekt val för dig. Och filmen lär tyvärr göra bra ifrån sig just pga att det är en Die Hard film men dom lär få svårt att få lika mycke folk till ännu en film om dom beslutar sig för att göra en.

Fredrik Berglund:
Nu är han tillbaka. Karaktären som blivit utsedd till filmhistoriens 13:e bästa karaktär – John McClane.

Det är femte gången i ordningen vi ser Bruce Willis som den extremt hårda NY-polisen i en städa-upp-bland-terrorister-i-linne-roll. En stor skillnad från de fyra (bättre) förlagorna är att han denna gång lämnat USA för att utkämpa sin terroristkamp i Ryssland och Ukraina. Enligt storyn (?) drivs han dit för att hans son (Jack McClane) hamnat i något oklart trubbel. Känns dock som att anledningen likväl kan vara att John Moores inspelningsbudget inte tillåter att spärra av LA, Newark eller hela Manhattan ännu en gång. Ett nedstängt Tjernobyl är klart billigare. Det är synd, stora delar av miljön känns inte helt trovärdig.

Den svindyra föreläsaren från Handelshögskolan, Kjell A Nordström, förklarar gärna varumärket Mc Donalds framgång när trafikanter väljer matplats längs våra vägar med att vi vet vad vi får, hur det smakar och vad det kostar. Jag är övertygad om att det är samma skäl som får oss att välja en film med John McClane. Ingen lär bänka sig med förväntningarna att få en helstekt John McClane serverad med överraskningar.

Med pappa John på plats i Ryssland så tar det endast ett par minuter innan helvetet drar igång. Brutal action i ett rasande tempo. Ett fåtal gånger bryts spårljusammunitionen och bilkrascherna av genom att vi får smaka på en konstlad kommunikation i pappa-son-relationen. Även den känns väldigt oklar.

Behållningen begränsas helt till de välfilmade bilkrascherna.

Att pappan heter John och sonen heter Jack känns nästan som en gimmick. Eller kanske en ”Dubbel McClane” i Kjell A Nordströms värld. Gimmick eller burgare – det ger en viss eftersmak av att det är dressat för sonen McClane att dyka upp igen, utan sin snutfarsa. Jag hoppas inte han gör det.

Bäst före-datumet för familjen McClane har helt klart passerat.

Filmens världspremiär är på alla hjärtans dag – that’s a good day to die hard.

Filmtrailer:

Betyg : 1.5 kraschade bilar av 5 möjliga