The Hangover Part III

Morgonens filmtips är ingen mindre än The Hangover Part 3, där vi åter får träffa Phil, Stu och Alan. Och när the Wolfpack åter träffas kan det inte bli annat än trubbel och den här gången måste dom se till att avsluta det dom påbörjat och åka tillbaka till platsen där allt började i Las Vegas.

Filmkritikerna diskuterar:

Erik Fellman:
Det här är en film som jag har sett fram emot riktigt länge, men tyvärr blev jag riktigt besviken av den här filmen. Tror jag skrattade till 4-5 gånger som mest under filmen och hade förväntat mig att nästan skratta från början till slut, hade förväntat mig att ha träningsvärk i magen efter den här filmen. Den hade missat hela Hangover glöden kändes det som, och de 5-10 sista minuterna i filmen är så som man hade velat ha början av filmen och så fortsätta efter det. Filmen fick aldrig något riktigt flyt utan det blev små korta skratta scener och sen kändes den bara seg, och hade dom inte haft Zach Galifianakis och Ken Jeong som Alan och Mr. Chow i filmen så hade den nog fått en etta i betyg.
Helena Olmås:
Förväntningarna var skyhöga när jag satte mig i biostolen, och inledningsscenen med min favorit Alan i högform bådade verkligen gott inför fortsättningen. Jag satte mig till rätta och laddade för gapskratt, kramp i magen och den sköna känslan jag hade när jag såg den första filmen för några år sedan.
Men något händer och filmen tappar ganska snabbt fart. Det är inte sådär hysteriskt kul som jag vill och förväntar mig att det ska vara, och även om Zach Galifianakis är mer briljant än någonsin och levererar den ena sjuka repliken efter den andra så lyfter det inte riktigt. Visst, det är kul, men det är inte årets roligaste film som fallet var för fyra år sedan när The Hangover kom och nästan bildade en egen genre i komedifamiljen. Den här gången är det ingen tillstymmelse till öronbedövande skratt i salongen. Istället hör jag hur det skrattas till lite sporadiskt här och där lite då och då, och vissa delar av filmen är rent utsagt långsamma och lite sega. Man kunde ju ha hoppats att det var av den enkla anledningen att salongen bestod av kräsna filmkritiker och förståsigpåare, men jag är rädd för att så inte är fallet.
Alan är faktiskt den enda som håller filmen flytande, och utan den mycket sjuka mannen hade betyget blivit ännu lägre. Det nästan roligaste sker mitt i eftertexterna, så rusa inte iväg från salongen för tidigt.

Fredrik Berglund:
Mitten på 80-talet fick jag för mig att jag skulle provspela för en roll i Allan Edwalls Mälarpirater. Ett A4 med några enklare fraser och lite låtsasgråt var det som skulle framföras inför Mr Allan Edwall himself. I ett tappert försök att sticka ut bland hundratals medsökande steg jag ut framför kameran och öppnade upp med den tänkta isbrytaren ”Hej, jag heter Fredrik, nu ska jag Spela Allan”. Ett gammalt töntigt begrepp för att vara lite låtsastuff. Enligt Wikipedia fick begreppet töntstämpel just kring 80-talet. Jag må ha varit 11 år och otajmad eller så var Mr Edwall bara gammal och trött – men det gick sådär.

Drygt 30 år senare ser jag Zach Galifianakis spela Allan med något mer känsla – som Alan Garner. I de två tidigare, minst sagt Alvedon-resistenta, baksmällorna har Alan varit en stor del av behållningen. Då väluppbackad av en serie fantastiskt (?) galna händelser och hans Svensexa-gäng med skäggstubbsfavoriten Bradley Cooper som snygg och välklädd gängledare. Horor i Las Vegas, Mike Tyson, tiger i badrum, spädbarn på hotellrum, ansiktstatueringar och inte minst katoyer i Bangkok kantar de karatefyllor de helt ofrivilligt hamnat i under de två första filmerna.

Känslan av den där absolut fruktansvärda baksmällan som Todd Philips lyckats spela upp till fullo i de tidigare filmerna är i den tredje upplagan – på torken. SUV:en som tar gänget till Tijuana skulle med lätthet kunna rymma någon lokalförening från IOGT. Möjligen skulle de skruva något på sig när John Goodman tvingar de att återvända till Sin City och de parkerar utanför en Adult Book Store. Ungefär där både börjar och slutar dekadensen.

Dialogen som sker runt, med och om Alan är helt klart filmens behållning. Hela Alan-karaktären är befriande virrig och står för i stort sett alla skratt. I övrigt så är filmen lika upphetsande som ett svenskt svensexa-äventyr där boule i Rålambshovsparken är grabbkvällens topp.

De sista sex, sju minuterna räddar allt. Av den enkla anledningen att den Alvedon-resistenta baksmällan gör sig, extremt efterlängtad, påmind efter Alans bröllopsfest. En bröllopsfest som verkar ha spårat ur kapitalt och hintar om att Las Vegas och Bangkok bara var ett förspel i Rålambshovklass. En sällan skådad cliffhanger, eller ett retsamt slut på en serie svensexor värda namnet.

Jag måste få veta vad som hände den där natten. Får jag inte en fjärde film får jag ont i huvudet.

Filmtrailer:

Betyg : 2 giraffer av 5 möjliga