Kon-Tiki

För 65 år sedan bestämde sig en ung och envis norrman vid namn Thor Heyerdahl att korsa Stilla Havet med hjälp av en flotte, enbart för att bevisa sina teorier om att det 1500 år tidigare hade skett folkvandringar över samma hav. Flotten döptes till Kon-Tiki efter Inkafolkets solgud och den byggdes av endast balsaträ, rep och hampa, med små inslag av bambu, vass och bananblad.
Heyerdahls seglats dömdes ut av alla utom de fem besättningsmän han fick med sig, däribland en svensk vid namn Bengt Danielsson. Mot alla odds och med en till synes oändlig ocean framför sig kastade de loss från Perus kust den 28 april 1947. Den dyraste norska filmen någonsin tar oss med på det 101 dagar långa äventyret ombord på Kon-Tiki.

Filmkritikerna diskuterar:

Helena Olmås:
Jag inser när jag sätter mig i biostolen att jag inte är så välbevandrad i historien om Thor Heyerdahl och hans äventyr, och ser filmen framför allt som en lektion i historia. Jag väntar mig inga vidare skådespelarinsatser och inte heller några mäktiga filmeffekter. Det är ju trots allt en norsk produktion, tänker jag.
Två timmar senare får jag dock ändra min inställning. Visst har jag fått mig en historielektion, men jag har även fått det andra. Skådespelarna – framför allt ögongodiset(!) Pål Sverre Hagen (Thor) och Gustaf Skarsgård (Bengt) – gör riktigt bra ifrån sig, och havet känns storslaget och riktigt välgjort.
Något saknas dock, och spontant känner jag att det är en djupdykning i livet på flotten som jag hade önskat mer av. Thor är den enda vi får lära känna ordentligt, men jag inbillar mig att de andra ombord på Kon-Tiki var fem minst lika starka karaktärer som med all säkerhet orsakade en och annan intrig på den lilla flotten med det stora målet.
Filmen är bra och sevärd och bedriften imponerande, men som den analyserande och nyfikna person jag är hade det inte skadat med lite mer känslor, intriger och krypa-in-på-skinnet-scener för att krydda det hela.

Filmtrailer:

Betyg : 3 papegojor av 5 möjliga