Django Unchained

Kvällens filmtips är ingen mindre än den efterlängtade Django Unchained från Quentin Tarantino. Filmen utspelar sig i den amerikanska södern innan det amerikanska inbördeskriget. Vi får följa Django som har varit en slav fram tills det att han träffar den tyska prisjägaren Dr King Schultz. Då Schultz är på jakt efter Brittlebröderna så måste han ta hjälp av Django då han är den enda som vet hur dom ser ut. Django och Schultz blir ett okonventionellt radar par som håller sig genom hela filmen.

Filmkritikerna diskuterar:

Erik Fellman:
Django Unchained börjar bra och blir bara bättre ju längre filmen håller på. Har sett fram emot den här filmen väldigt länge, och tyvärr blir det oftast så att filmer man gått och sett fram emot inte riktigt lever upp till ens förväntningar. Men Django var en härlig västern film, med skurkar, slavar, prisjägare och slavägare. Quentin Tarantino har verkligen lyckats igen, dialogerna i filmen är bra och vad vore en Tarantino film utan obscena mängder blod och övervåld. Men det är riktigt bra gjort så det blir en del av filmen och tar inte över allt. Själv var jag fast från första scen till sista scen när jag såg den här filmen, när den tog slut ville jag att den skulle fortsätta. Inte nog med att Tarantino har lyckats otroligt bra med sin film så är den även fullsmockad av kända skådespelare. Vi har Jamie Foxx som Django, vi får se Christopher Waltz som tysken. Utöver dom två som gör sina roller riktigt bra gör både Samuel L. Jackson och Leonardo DiCaprio ett otroligt bra jobb i sina roller. Gillar ni Tarantino filmer sen tidigare lär ni även gilla den här filmen. I en liten del av filmen får man även se Quentin Tarantino framför kameran.

Helena Olmås:
Tarantino. Det räcker med att jag läser hans namn så får den delen av mig som lider av blodskräck mitt hjärta att slå lite snabbare, och ska jag vara helt ärlig blir jag nästan lite kallsvettig. I fallet Django Unchained är pulshöjningen helt befogad, för visst är det blodigt. Dock inte sådär blodigt så att det får mig att må illa, utan snarare Tarantino-blodigt – det är något helt annat.
Förutom den smått krypande känslan av blodobehag väcks nästan alla känslor till liv under de knappa tre timmar som jag sitter klistrad i biostolen. Jag går från förväntansfull till överraskad. Äcklad till hoppfull. Från arg till att brista ut i ett gapskratt som jag knappt får stopp på. När jag lämnar salongen till ett noga utvalt musikstycke – som bara är ett i raden av de karaktäristiska och förstärkande Tarantino-låtarna – är jag helt fylld av filmen och förstår inte hur närmare tre timmar har passerat.
Christoph Waltz är helt briljant i sin roll som Dr King Schultz, och att han kammade hem en av de totalt fyra Golden Globes som filmen blev tilldelad är inte det minsta förvånande. Jamie Foxx är inte en millimeter sämre som Django himself, och när Leo Di Caprio dyker upp och gestaltar den genomruttne godsägaren Calvin Candie är lyckan gjord. Dialogen är rapp och hård, miljöerna vackra och jag sitter mest med ett fånigt leende på läpparna över hur fantastiskt bra det som utspelar sig på duken är. Jag är helt såld.

Filmtrailer:

Betyg : 5 påsar på huvudet av 5 möjliga